Hösten är här, på riktigt nu. Vinden biter i mina kinder och varje andetag känns som is i mina lungor.

Alla talar om hur mysig hösten är, om att ligga inne under täcket med en kopp te och tända ljus kring sig, hur vackra träden är med sina mängder av färger, hur härligt det är att ta på sig höstkläder igen.

 

Allt jag kan tänka på är:

långa ärmar som täcker kriget jag kämpar på min kropp, 

stora tröjor och jackor som jag kan gömma mig i för att dölja sagda kropp,

att jag återigen kommer frysa halvt till döds.

 

Men samtidigt kanske inte den här hösten blir så, jag menar, jag är i behandling nu.

Kanske slutar jag med mitt självskadebeteende tillslut och kanske blir jag frisk i år.

Kanske är 2016 året jag slutar konstant frysa.