Att inte låta känslorna ta över

 
Det är mycket som händer i mitt liv just nu, utöver behandlingen, men allt som händer runtomkring mig har en påverkan på min behandling och mitt psykiska mående. Det känns som att alla mina känslor sitter precis på min hud och bara någon petar på mig kan jag bryta ihop. Jag har alltid varit en så kallad känslomänniska, blev även senare i livet diagnoserad med emotionellt instabil personlighetsstörning, aka borderline. Den är inte gigantisk hos mig och för det mesta har jag det inom kontroll, men ibland blir det för mycket.
 
Jag har en enorm rädsla för att bli lämnad, övergiven, ensam och i samband med det åker mina känslor bergochdalbana runt i min kropp och slutstationen är en ångest som i stunden känns oöverkommelig.
 
*
 
Sista dagen på vecka 2 av behandlingen.
Den här veckan har varit tuff, så jäkla jobbig.
Senast igår bröt jag ihop i matsalen för att det serverades pasta med quornfärs.
När pastan avslöjades var det som om en djup suck gick genom hela matsalen, fucking pasta alltså.
Och när jag senare på kvällen pratade med min mamma i telefon och berättade om den fucking pastan suckade hon med, hon vet hur svårt jag har för den maträtten. Jag äter inte pasta. Kanske nudlar absolut, men inte spaghetti eller makaroner eller lasagne eller whatever.
 
Pasta är en så kallad "fear food" för mig. Vilket innebär att det är en maträtt som sätter igång en rädsla inom mig.
 
Tänk er så här:
Någon som är rädd för spindlar serveras med en tallrik full av spindlar och måste röra varenda en.
Pasta är mina spindlar, och jag måste äta upp varenda jävla liten bit.
 
Det är helt irrationellt, precis som en spindelfobi (förrutom om du är rädd för giftiga spindlar som kan döda dig, för det är bara överlevnad), men likaså riktigt för den sakens skull.
 
Så där satt jag, i matsalen med 15 andra personer, och skakade och var helt fast i min ångest.
En av behandlarna kom fram till mig, la sin hand på min axel och lugnt och sansat försökte förklara för mig att det inte var något farligt. Att jag skulle klara det här. Att jag inte alls skulle dö.
Och jag bröt ihop.
Jag som knappast gråter framför andra kunde bara inte hålla det inne längre.
 
Det är för mycket nu.
Det är för mycket som händer.
Det är för många känslor.
 
love, couple, and kiss-bild
 
Bisous!<3
//Andréa

Kommentarer:

1 M:

❤️❤️❤️

Kommentera här: