Att dejta och träffa nya människor när en går i en behandling för ätstörningar... Det är rätt knepigt.

Knepigare än jag förväntade mig. Jag som är så öppen hade inte en tanke på att jag skulle tycka det var jobbigt att berätta för främlingar. Helt plötsligt har jag tankar som; 

"Tänk om hen inte vill träffa mig igen"

"Tänk om hen tycker jag är galen"

och kanske min absoluta hat-tanke:

"Måste jag verkligen berätta det här? Det känns så oattraktivt"

 

Och visst, ätstörningar är kanske inte det sexigaste i världen, men fyfan för att jag ska skämmas. 

 

*

Jag vägrar låtsas som att allt är okej med mig, jag tror inte på att undanhålla saker. 

Ärlighet är det absolut viktigaste för mig, jag kanske gör dig obekväm men då är det ditt ansvar att ta avstånd.

Jag går igenom något rätt så jävla jobbigt just nu, och jag tänker inte vara tyst.