Bryter med mitt ondskefulla alterego

 
Tisdagar har blivit mina nya hat-dagar. Glöm all skit folk ger måndagar, they got nothing on Tuesdays. 
Tänk er själva att ni varje tisdagmorgon skulle vara tvugna att väga er? 
Och att ni skulle behöva skriva ner er vikt och räkna ut ert bmi. 
Och att ni sedan skulle träffas i en grupp och diskutera sagda vikt. 
Jag hatar det här jag hatar det här jag hatar det här.
 
Jag vet rent logiskt sett att jag måste och att det är för mitt eget bästa, 
men jag känner mig som ett trotsigt barn. 
Jag vill inte.
 
Och jag försöker så mycket att inte låta negativitet ta över den här bloggen, jag vill verka positiv och som att jag alltid är 100% motiverad till att bli frisk, men jag orkar inte alltid.
 
*
 
På ett sätt är det som att jag håller på att "göra slut" med en bästa vän. 
Det låter konstigt, jag vet, för hur kan en sjukdom liknas med en bästa vän, men se det så här:

När jag var 13 år och började med det här helvetet, mådde jag fruktansvärt dåligt.
Jag hade inte många riktiga vänner och inte någon jag kände att jag direkt kunde öppna upp mig totalt för.
Vilket inte är ett ovanligt fenomen hos 13åringar direkt. Så minns själva när ni var 13.
Minns ni? Minns ni hur det var att försöka greppa att vara tonåring och samtidigt barn?
Hur en desperat ville vara cool och passa in? Synas men ändå inte? Synas på rätt sätt.
 
 
Tänk er då att ni hittade ett sätt som gav er allt det. Något som helt plötsligt hjälpte till att kontrollera känslostormarna ni hade inombords. För istället för att behöva hantera era problem och tonårsångest, låg nu allt ert fokus på mat. Det fanns inte utrymme för att lägga det på era känslor. 
Och komplimangerna bara öste över er. Från människor som aldrig förr hade sett er. Plötsligt ville den där "populära" tjejen i skolan prata med er, för nu hade ni ju något intressant. Och helt plötsligt såg killarna er. Äntligen fick ni bekräftelse och uppmärksamhet. Ni hade blivit ett samtalsämne.
 
Jag vet inte hur det var i ert högstadium men i mitt var vi rätt många med ätstörningar. Min skola blev även utsedd till det högstadium i Sverige med flest ätstörningar hah. Och visst såg folk att vi gick ner i vikt, men det blev som tre läger: 1) dom som inte brydde sig, eller kanske inte orkade, för det var inget ovanligt. 2) dom som oroade sig för sina ätstörda vänner - och 3) dom som uppmuntrade det, avsiktligt och oavsiktligt.
 
Det där tredje lägret var farligast. Framförallt dom som oavsiktligt uppmuntrade det. För det var dom som sa hur vacker jag blivit när jag gått ner 4 kg på en vecka, det var dom som helt plötsligt ville bli min vän, det var dom som med ett leende på läpparna undrade hur jag kunde stå ut med att bara äta några gurkskivor till lunch.
 
Och på grund av allt detta, eggades min 13åriga hjärna till att fortsätta. Sakta men säkert blev ätstörningen det enda jag kunde förlita mig på, det enda som fanns där, det var ju trots allt den som gav mig allt det här positiva.
 
Ju äldre jag blev, desto värre gick det. Jag stötte ifrån mig vänner och familj, för ätstörningar fungerar så. Det fungerar inte riktigt att fortsätta vara ätstörd med vänner som konstant försöker få en att äta. Så dom få nära vänner jag hade slutade jag umgås med, och den enda medlemmen i min familj som verkligen såg min sjukdom, min mamma, skrek jag åt så ofta jag kunde. Jag isolerade mig, så att den enda vännen jag hade kvar var ätstörningen. På något konstigt sätt trodde jag även att det inte var jag som isolerat mig, utan det var mina vänner som lämnat, min mamma var dum i huvudet och förstod ingenting, jag var ett offer och det enda som fanns var min sjukdom. Den enda som lyssnade var sjukdomen som sakta men säkert personifierades i min hjärna. 
 
*
 
När jag säger att jag personifierade min sjukdom, menar jag på riktigt att den blev som en person i min hjärna. 
För plötsligt var det som att jag hörde två röster i mitt huvud, mina tankar var inte bara mina egna. 
Där fanns även den sjuka delen, som pratade med en röst som inte var min, som sa saker jag aldrig skulle säga. 
Jag kallar henne för Ana, en förkortning för Anorexia. 
 
Jag hör henne fortfarande, och jag vet aldrig hur jag ska förklara det här för någon som inte har ätstörningar;
men det är som att ibland tar något annat över mig. Jag gör och säger saker som jag aldrig skulle göra.
En del säger att jag bara skyller ifrån mitt dåliga beteende, och på ett visst sätt gör jag väl det, men samtidigt inte.
Lika lite som en inte kan skylla på att en person med depression är ledsen, kan en inte skylla mina ätstörda handlingar på mig. Min hjärna är sjuk. Min hjärna har skapat ett monster. Min hjärna har skapat ett ondskefullt alterego.
 
*
 
Det är Ana som är min bästa vän, min jävligt korrupterade fruktansvärda bästa vän. 
Hon kan lyfta upp mig till skyarna när jag gör som hon vill, men om inte - då är jag värre än skiten under hennes skor. Det är också därför den här behandlingen är så svår för mig. 
För jag har hållit hennes hand i 10 år, och jag vågar inte riktigt släppa taget än.
inspiring, saying, and words-bild
 
Bisous!<3
//Andréa
 
 
 
 

Kommentarer:

1 Anonym:

❤️❤️❤️

Kommentera här: