Och det finns saker som ingen annan än jag förstår. Och det finns ord jag aldrig vågar säga. Och tankar jag knappt vågar tänka. Och jag faller för alla jag möter - men hur jag än försöker, så är ingen av dom som jag önskar. Och jag älskar när solen går ner men är livrädd för mörkret. Och jag är så försiktig jag bara kan men vet ingen som är så vårdslös som jag. Och när folk rör vid mig skriker hela min själ efter närhet men min kropp säger nej. Och jag kallas för modig, självständig, kaxig, men känner mig precis likadan som när jag var 14 och blyg, osäker och sjukare än sjukast. Och när folk frågar hur jag mår svarar jag ärligt, bara för att höra att jag är besvärande. Och jag är så trött på den här staden men är alldeles för feg för att lämna. Och jag vill springa men måste lära mig att gå först. Och jag är så nyfiken på det här nya men är så rädd så rädd så rädd. Och här inne, i det som folk kallar för hjärta, slår slag så hårda och så fort, att min hjärna inte hinner med.

 

För jag tror att man kan älska en komplett främling, för just då, om så bara i en millisekund, kan hen vara allt man behöver.