Snön har inte ännu kommit i sin fulla kraft. Kanske gör den inte det i år. Jag både hoppas och inte hoppas på det. Om den kommer blir det kallt och jävligt och slaskigt. Men om den inte kommer är det bara ännu en påminnelse om hur fucked vårt klimat är.

 

Men snön inom mig har smält. Mitt hjärta är inte lika iskallt längre. Jag ligger inte nedkyld som i ide - jag har vågat le, uttrycka mig, känna igen. Jag kommer kanske aldrig igen bli lika bekymmerslös som jag en gång varit. Det är något annorlunda med den här tiden i mitt liv. Jag är fortfarande en hopplös romantiker men spår av logik och bitterhet har sipprat in. Allt sånt som jag tidigare hatade och såg ned på och ansåg mig stå över - men som jag nu ser som något kanske positivt. Kanske behöver jag det i mig? Jag kan inte leva bland molnen konstant. Är inte ett barn längre. Någonstans måste jag leva i den riktiga världen. Jag behöver ha någon vikt som tynger ner mig till marken.

 

*

 

Vissa namn gör fortfarande ont, men dom väcker inga tsunamis inom mig längre. Jag har börjat acceptera livets gång och att saker förändras och att ingen kan lova någon något egentligen fullt ut. Har även börjat se över mina egna beteenden. En sån enkel fråga från någon som för mindre än en månad sedan var en främling och som idag är närmre än dom flesta.

 

Jag har aldrig varit perfekt. Och kommer ej hellre någonsin bli det. Det finns saker jag gjort och situationer jag skapat som varit fel. Och jag förstår att dom måste ha varit svåra att släppa. Jag har beteenden som gör mig ibland nästintill omöjlig. Är nästan förvånad att så pass många valt att vara tillsammans med mig. Jag skulle aldrig orka med någon som mig.

 

*

 

Just nu i livet - vill jag mest bara bli lycklig. Känna mig trygg. Ha ett stabilt jobb inom en inte alltför lång framtid, med en lön som gör det möjligt för mig att leva bra. Kanske kan jag om tio år köpa min stuga i skopgen? Och en till katt? och en dvärgtax? Men även om det inte blir så - så kanske jag snart hittar min trygghet som jag så desperat drömmer om. Inom mig själv.

 

Kanske är det nu som jag äntligen slutar söka trygghet i andras famnar.