"Men... Du ser inte gay ut."

- Tack.
 
Som dom flesta av er nog redan vet så identifierar jag mig inte som varken straight eller gay, ej heller är jag bisexuell, jag är Andréa, inte min läggning. Om något är jag Johannasexuell, då jag inte tänder på någon eller något annat än just min flickvän. Dock har jag under många år både klassifierat mig som straight, och sedan som lesbisk. Så texten här nedanför utgår ifrån dom åren jag ansåg mig vara homosexuell.
 
Det är nog svårt att hitta någon som har mer stolthet och lycka och som har fått så mycket kraft som jag fick när jag äntligen vågade komma ut och stå för den jag är, för det jag finner sexigt och det kön den jag faller för har. Mitt iphone-skal är en regnbåge och jag äger nog mer än 20 pride-föremål. Jag har och kommer alltid förespråka lika rättigheter oavsett läggning och jag låter inte ett enda gay-skämt med ens en udd negativ klang gå mig förbi. Jag kan inte ens drömma om att jag inte skulle hålla min flickväns hand eller kyssa henne när vi är ute på stan, och om någon vågar sig på att säga något illa om det är jag inte sen med att bita huvudet av personen i fråga. 
Ändå tog det mig flera år att sluta ta det som en komplimang när någon sa att jag "inte såg gay ut, i alla fall." 
 
Jag är rätt feminin av mig, alltid älskat prinsessor och rosa och smink och allt annat som samhället anser är "typiskt tjejigt". Och jag möts, nästan varje gång det kommer fram att jag har flickvän, av chock, förvånan och misstro. För visst kan inte någon så "tjejig" som jag, faktiskt gilla tjejer? För samhället har ju bestämt dessa stereotyper av hur någon med en särskild läggning ska se ut och då har ju straighta tjejer därmed PAXAT allt rosa och smink och prinsessor, fast justja homosexuella män får ju också gilla rosa och smink och alla prinsessor i hela världen (vilket i sig är en paradox FÖR HALLÅ NI GILLAR JU INTE TJEJER LÅT OSS SOM FAKTISKT GÖR DET FÅ PRINSESSORNA). Och då står ju vi homosexuella kvinnor och heterosexuella män och får ta för oss av det som samhället lämnat kvar. Flanellskjortorna och baggyjeansen och marvels alla manliga superhjältar. För samhället har ju bestämt hur det ska vara. Och just därför kan jag, kvinna i samhällets ögon då jag har en vagina, som gillar rosa, smink och prinsessor, inte vara homosexuell. Jag är då AUTOMATISKT heterosexuell. 
 
Glöm alla flickor jag fantiserat om och kärat ner mig i sedan jag var 7, glöm hur mitt hjärta aldrig slagit så hårt för en man som det gjorde när en tjej för första gången tog min hand, glöm hur skräckslagen jag var när jag för första gången såg på porr och insåg att jag bara kollade på brudens bröst och absolut inte alls på "det där" som killen stoppade in i henne. 
 
På grund av allt det här, på grund av samhällets påtvingade stereotyper, har jag undermedvetet skämts och tackat för att jag "Inte ser ut som en sån". Jag har känt en stolthet i att en inte kan läsa på utsidan vem jag är på insidan.
 
Och på grund av sina jävla stereotyper, så förstörde samhället indirekt mitt kärleksliv (utöver att jag inte kan kyssa min flickvän på stan utan att jag vet att någon stirrar på oss, eller att vi inte kan gå till en enda bar utan att få frågan om vi vill ha en trekant eller att jag måste än i dag bevisa för världen att min kärlek är på riktigt och inte till för någon annans jävla njutning). För hur i helvete skulle en annan homosexuell kvinna förstå att jag var intresserad om jag nu "inte såg ut som en sån?".
 
Så fuck you, kära samhället. Jag är så jävla trött på dig, och jag skäms inte längre.