Nätter som denna vänder jag mig till Mångudinnan. Jag ber om hennes stöd och mod och kraft.

Att orka.

Att vilja.

Att ge mig styrkan att stå emot det mörka som viskar.

 

Alla dessa viskningar och röster jag hört i hela mitt liv som aldrig tycks försvinna helt.

Förut mumlade dom bara i skuggbelagda hörn i mina tankar, men nu är dom viskningar tydliga nog att höras.

Dom pockar, lockar, under min hud.

 

Men Gudinnan håller min hand i natt, och med en bergskristall i ena handen och salt i varje fönster,

skyddar hon mig mot det som vill belägra mitt medvetna.