Hur många har inte försökt förstå sig på mig under årens lopp? Hur många har jag inte öppnat upp mig för? Alltför många enligt de flesta. Jag skriker ut mina trauman till alla som vill höra, har aldrig varit den som sitter inne med min skit. Jag vet att en en hel del kallar mig "för personlig", "för öppen" och att jag helt enkelt inte kan hålla käft. Jag har aldrig förstått mig på konceptet tystnad när det gäller ens problem. Jag tänker prata med vem jag än vill om vad jag än vill. Det betyder att rätt många vet om mitt liv, det som andra kanske skulle hålla tyst om till sin dödsbädd skriver jag om på sociala medier - mobbning, självmord, våldtäkt, ätstörningar - jag har inget filter.

 

Men ibland undrar jag om det kanske vore bättre att lära sig att hålla tyst. För nu går så många människor runt med mina hemligheter, så jag undrar om dom ens är hemliga längre?

När slutar en hemlighet vara just det?

 

*

 

Det känns på samma gång som att ingen riktigt känner mig. Har någon verkligen gjort det?

Av alla vänner och partners och romanser som kommit och gått - har någon verkligen förstått mig?

Jag drömmer så intensivt om att hitta någon som ska stanna, som ska försöka lista ut mitt livspussel, för det är det enda jag gör om dagarna. Försöker lista ut min skit, och andras. Jag har skrivit tusentals uppsatser i mitt huvud om folk jag varit nära, allt i ett försök att förstå.

Förstå mig, dom, vår relation, situationer.

 

Jag tror att jag vill gifta mig, trots min skeptiska inställning till äktenskap, för att jag ser det som det ultimata beviset på att någon vill stanna och lista utt ett gemensamt livspussel. Jag vet inte ens varför giftermål plötsligt kom in i mina tankar mitt under det här inlägget men nu är vi där. Den tankegången får finnas här nu. Jag tror inte riktigt på ett förevigt, även om en kan hoppas, men ett äktenskap gör det svårare att bara ge upp och traska iväg. Och jag tror att det är det jag framförallt ser med att gifta mig. Att hitta någon som vill visa på det yttersta sättet att dom kommer kämpa för mig.

 

Samtidigt som mina tankar om äktenskap har ändrats åtskilliga gånger under årens lopp. Men jag tror jag vill det en dag. Jag vill bara vara säker på att jag inte rusar in i något för mitt hjärta klarar inte av krossade förhoppningar en gång till. Så när folk har fört det på tal i tidigare relationer har jag ofta bromsat, för att jag vet att jag så gärna skulle flyga in i det.

Men någonstans måste jag skydda mig själv.

 

Eller är det bara att jag är rädd? Kanske borde en inte planera så mycket? Kanske borde jag bara köra ett eget race och låta mig själv rusa? Springa med hjärtat först och hjärnan sen.

 

*

 

Kanske är det faktiskt bara den här bloggen som på riktigt känner mig.