Jag är rätt nöjd just nu. Vilket kan kännas märkligt att läsa om en känner mig och följer den här bloggen. För när har jag någonsin varit nöjd? När har jag någonsin skrivit om det i mitt liv som faktiskt känns bra? Den här öppna dagboken är ju mest till för mitt melankoliska dravel.

 

Men jag är rätt nöjd just nu. Inte lycklig, men nöjd. Och det kanske är vad andra menar med ordet lycka. Min tjej frågade mig häromdagen om jag är lycklig och mitt svar var nej, och att jag inte riktigt tror på det där ordet. När en spenderat en majoritet av sitt liv med att uppnå lycka, sträva efter att bli lycklig, känns bara ordet som en stor press.

 

Lycklig, vad innebär det ens? Jag är nöjd. Och jag tycker vi borde omfamna det ordet mer än vad vi gör. Folk ser det som något negativt, lite sådär halvbra, när det väl egentligen det alla ni som söker lycka strävar efter? Att vara nöjd. Att inte längre vilja ha mer, göra mer, se mer. 

 

Finns det saker i mitt psyke jag skulle behöva jobba med? Absolut.

Är jag just nu helt ok med hur mitt psyke funkar? Ja.

Jag har lärt känna mig själv och mina beteenden så väl under årens lopp att jag vet att om någon började gräva i mig nu med ännu fler diagnoser eller terapier så hade det inte gått. Jag är inte mottaglig för den typen av "förbättring" just nu.

 

Så jag är nöjd. 

Jag är helt ok.

Rycka på axlarna småleende med händerna i fickorna - nöjd.

 

Och det har jag nog aldrig varit.

 

Så kanske är det vad ni andra vill kalla för lycka, men jag tar inte det ordet i min mun.

Det är för stort. För mycket förhoppningar i det och alldeles för lite här och nu.

 

Jag är här och nu.