Har spenderat dom senaste tre dygnen med brutal mensvärk som inte vill ge sig. Min pms är enorm och jag har gråtit till diverse olika saker. Allt från Silvana Imams dokumentärfilm ("Mamma, förstår du hur viktig hon, och hennes relation med Beatrice Eli, varit för hbtq-personer i Sverige?) till när vi läste om barnkonventionen i skolan (BARNSOLDATER HÖRNI, FLYKTINGLÄGER, VÄRLDEN SUGER) till att jag såg ett nytt föl här ute på mammas torp. Justja, jag är på torpet just nu. Varit här dom senaste två dagarna men idag åker vi hem. 

 

Jag har traskat i skogen i två timmar och plockat svamp, försökt läsa böcker men gått över till att spela WOW i timmar på dåligt internet, sett en kossa på vift och lekt med min systerdotter och hittat på en låt om att sopa. Genusvetaren i mig är mindre stolt över just det sångvalet, men vad ska en göra?

Patriarket påverkar även den bästa.

 

Jag behövde det här tror jag. Även om jag blir uttråkad rätt fort och saknar stan. Bara komma bort. Ibland. För en kort stund, få andas. Både för att få utrymme att tänka på det jobbiga som hänt, men också för att se att livet och världen fortsätter.