Jag tänker inte sitta här och berätta hur mycket jag hatar att SD blivit så stora.

För om ni hittat till min blogg vet ni nog redan det.

Jag tänker inte säga åt er att inte rösta på dom, för om ni har tagit det beslutet trots att deras partiprogram är ett jävla skämt om en läser det noga- är vi nog allt för olika. Eller inte ens noga, om en bara har läsförmåga borde en kunna se igenom det. Inte heller tänker jag dra fram gamla klipp och källor som bevisar vad för tankar och vilken ideologi SD grundas i.

För det vet ni nog redan.

 

Det enda jag tänker göra, är att berätta en liten historia ur mitt eget liv för er. 

En historia som jag idag är rädd för kommer bli just det - historia.

 

*

 

 Året var 2009. Maj. Jag hade kommit ut ett halvår tidigare som bisexuell, med en stor preferens för tjejer, och jag hade precis blivit kär för första gången. I den vackraste tjej jag hade sett. Jag var för första gången i mitt liv något som jag nästan kunde likna med lycklig. I 16 år hade jag dolt vem jag var och levt med en sådan stor skam. Jag hade hatat mig själv så mycket och försökt ta livet av mig pga det.

 

Och från att jag var 7 år gammal och insåg vad felet på mig var (att jag inte var hetero) hade även mina tankar om framtiden ändrats. Jag skulle inte ha en familj när jag blev vuxen. Jag skulle inte få det där stora prinsessbröllopet jag drömt om (mest för klänningens skull, men iaf). Jag skulle inte få växa upp och bli gammal med någon och ha samma rättigheter som alla andra.

 

Men där och då, i maj 2009, ändrades allt. Plötsligt fick vi enligt lag gifta oss med vem vi än ville. 

Jag var 16 år, och visste inte ens om jag ville gifta mig, det vet jag fortfarande inte, men då som nu - vet jag inte om min ovilja till äktenskap låg i att jag inte haft möjligheten och därav blivit negativ till tanken. Som ett sätt att skydda mig från besvikelsen och sorgen.

 

Men plötsligt, kände jag mig ännu lite mer accepterad, lite mindre som ett freak.

För jag hade samma rättigheter som alla andra.

Jag var nästan normal.

Kanske skulle det finnas en dag när jag fick stå med mitt livs kärlek framför alla våra vänner och familj, och lova att älska varandra för alltid. 

 

Jag grät hela den dagen, av lycka, av chock men framförallt för att det kändes som att det fanns en framtid där jag var accepterad. Där min kärlek ansågs verklig.

 

*

Så till alla som vill rösta på SD för deras immigrationspolitik och säger "en håller ju ändå inte med om alla punkter ett parti har" - nej det gör en inte. Men att rösta på SD och säga att en inte står för deras homofobiska politik går inte, än mindre att vara för abort, antirasist osv - för en röst på SD är att vilja ta bort människors rättigheter.

 

Det är att ta bort mitt 16åriga jags lycka. 

Min framtid.

Mitt liv.