Och ibland drömmer jag fortfarande om dom som varit, som kanske fortfarande är, på något vis mina.

Varje hand, läpp, höft som rört vid mig sitter kvar som ett brännmärke. På gott och ont. En del bränner fortfarande, medan andra har svalnat till aska. Du glöder fortfarande och jag vill slå mig själv i huvudet varje gång jag ler fånigt bara för att du gillar något jag lagt upp på facebook. Vi ska inte ens prata hur töntig jag blir när du pratar direkt till mig. Hej 14 år och glömmer totalt bort hur en beter sig. Han är inte längre den personen jag föll för, det var han nog inte heller under tiden han var "min", men jag minns våra första stunder tillsammans. Och trots allt som hände sen, kan jag inte låta bli att le åt att jag har haft turen att vara så uppvaktad. Hon är tillbaka i Sverige, och det känns som ett slag i magen varje gång jag blir påmind om det. Det svider mer än det borde, men jag kommer åtminstone ha bra historier att berätta för syskonbarnen en dag. Om hur deras moster åkte utomlands i 20 timmar för att gå på en tredje dejt med någon. 

 

Kanske är det bakisångest, det blev trots allt rätt sent i natt och många glas vin, men jag har så många tankar just nu. Det är ett konstant brus som aldrig lägger av. Och jag vet att alla har vi känslor som aldrig riktigt upphör, det betyder egentligen ingenting. Men jag är trött på att känna. Trött på att inte vara ensam i mitt huvud.