Dagarna går rätt fort nu för tiden. Hör och häpna. Jag ligger inte i fosterställning på mitt köksgolv och ber till någon högre makt att amputera det som gör ont. Vad det nu än är. Jag försöker att vara lugn. Inte låta dramat som brinner inuti ta över. Men det är faktiskt inte så svårt den här gången. Jag behöver inte skrika vad jag känner, för den jag vill skrika det till - vet redan. Och det gör nog minst lika ont hos den personen med, fast på ett annat sätt. Är det här vad det innebär att vara vuxen?

När en inser att en inte behöver bevisa sina krossade känslor något mer.

 

Jag behöver inte att hon hör mitt krossade hjärta, för jag vet att hon vet och jag vill inte såra henne något mer. Jag vill att hon ska vara lycklig. Om något ska komma ur allt det här är det åtminstone det.

 

*

 

En del säger att jag är för ärlig och utelämnande. Kanske har dom rätt. Kanske läser hon det här och undrar varför jag fortfarande är lika dramatisk som en 16 åring. Nej stryk det, hon undrar inte, hon har alltid vetat att det är sådan jag är.

 

Kanske har alla terapeuter rätt - en del av mig växte aldrig upp efter 16.

 

*

 

Kommer ni ihåg när vi var tonåringar och våra föräldrar sa att allt vi la ut på internet kommer finnas kvar för evigt?

Hur vi ändå någonstans var rädda för det?

Jag undrar om dagens tonåringar får höra det eller ens ger det en tanke.

För min del är det iaf kört. Finns allt för mycket privat ute i cyber space.

Fast är det privat om jag själv valt att lägga ut det?

*

 

 

 

*

 

Jag lyssnar på Melissa Horn på repeat fortfarande.

Jag går på dejter.

Folk är fina.

Jag uppskattar alla vänliga ord som faller över mig.

Alla blickar, tankar, kramar.

 

Det är konstigt att vara poly och hjärtekrossad. Att vara intresserad av folk men ändå helt förstörd.

Jag trodde aldrig jag skulle hamna här igen. Men allt har ett syfte, och det här är min väg att vandra.

 

*

 

Jag önskar bara att vi alla blir lyckliga till slut.