I natt kunde jag inte sova. Antagligen mest på grund av att jag spenderade större delen av dagen med att just sova eftersom jag var bakfull. Men oavsett vad så låg jag sömnlös i natt och kunde jag inte sluta tänka på min kropp, på hur den har sett ut, på hur den ser ut nu. Jag vet inte var tankarna kom ifrån men nu var dom plötsligt där och då kunde jag inte få bort dom. Istället började jag göra situps, visserligen i sängen så vem vet hur effektivt det var, men sanningen är att det handlar inte om effektivitet. Det jobbiga ligger i att jag i som ett rus gjorde 150 situps i natt, och att när jag var klar kände jag mig äntligen s-m-a-l. En känsla som jag inte borde vilja känna. 

För den är beroendeframkallande och startade igång något inom mig. Därefter kom ångesten. Ångesten över att jag ska vara frisk, att jag vet bättre, ångesten över att jag vill verkligen vara klar med det här.

Men jag blir nog aldrig helt klart med det.

Jag har gjort slut med min ätstörning men precis som ett ex kan jag ibland sakna stunderna vi hade ihop.

 

Till slut gick jag upp, hämtade den veganska Ben&Jerry's jag hade i frysen och hetsåt alltihop på en gång. Vilket resulterade i magont resten av natten = ingen sömn då heller.

 

*

 

Jag går igenom någon typ av ångestfas just nu. Den är lugnare än vad jag är van vid, det är som att jag går på rutin bara. Jag känner inget särskilt för något/någon. Allt bara är. Det flyter på. 

Men jag saknar den där gnistan som får rutinen att vara uthärdlig.

 

*

 

På vägen hem från jobbet, på tuben, sprang jag in i en av dom yngre tjejerna som var på kliniken samtidigt som mig. Jag var så himla glad att se henne igen. Hon lever, hon ser frisk och fräsch ut, hon log och pratade om hur det varit att börja gymnasiet. Jag kan inte ens förstå att hon blivit så vuxen på bara ett år.

 

Jag ville att hon skulle se mig som jag såg henne:

Stark, frisk, glad, vid liv.

 

Men jag kunde knappt trycka fram ett leende, även om min kropp brast av lycka av att se hennes leende.

 

*

 

Jag tror jag behöver en paus. Men kan en verkligen ha ett sådant liv där en då och då behöver paus - från jobb/vänner/familj? Jag kan inte leva ständigt på flykt.

Någonstans måste jag stanna upp,

bli bekväm i rutin,

hitta livet i rutin.