Jag drömmer mig tillbaka till stunder när jag varit manisk, för då kändes allt så magiskt. 

Vill desperat bli kär och försvinna in i någons själ, men vet hur det slutar när en tvingar fram något.

Egentligen är det nog inte ens kär jag vill bli, men jag vill känna kärlek. Ge mig impulsivitet, spontanitet, sommarnätter som aldrig tar slut, kyssar som bränns. Det är konstigt när en haft så många romantiska "äventyr" och plötsligt inte har det. Jag tror jag är beroende av det, samtidigt som jag vet att beroenden aldrig är positiva.

 

Jag drömmer mig tillbaka till mina tonår, när allt var på liv och död,

fast jag vet att det var alltför mycket död och allför lite liv.