*

 

Jag tror inte på att människor föds onda. Jag tror att alla har chansen att vara goda.

Jag tror inte heller att människor som gör dumma saker - är genuint elaka. Jag tror på att människor gör misstag,

att det är en del av att vara människa.

 

Många runt omkring mig skulle nog hävda att jag har lätt för att bli kär, lätt för att älska, men det är fel.

Jag har lätt för att gilla, bli förälskad, förtrollad av folk.  Men det där med kärlek, och det där stora ordet "älska" är desto knepigare. Inte är det säkert knepigare för mig än för någon annan, men knepigt är det.

 

Jag tror att anledningen ligger i tillit. I att jag har så svårt att lita på andra människor. Efter en del av dem relationer jag har haft, hur skulle jag inte kunna ha det? Jag kopplar att älska någon, till att låta folk trampa på mig. När jag älskar någon är jag villig att göra vad hen än vill. Och ibland, förstår inte folk hur lätt det är att utnyttja den förmågan. Oftast har dom nog inte gjort det med flit, men fel har det blivit. 

 

*

 

Jag ligger i sängen bredvid min partner, hon är en bortvänd rygg, iskall och skräckinjagande. 

Jag har inte velat ha sex, och nu är hon grinig. Jag gör allt jag kan för att hon ska bli glad igen.

Ett ynkligt "Men hallå, kom igen, visst vi kör då" och en hand på hennes lår och hennes ögon lyser som stjärnor mot mig igen. Hennes hår är överallt och jag insuper hennes doft.

Jag inser att jag älskar henne,

i just den stunden.

För hennes lysande ögon och väldoftande hår, 

visst kan jag väl ge henne den här delen av mig?

Jag älskar henne ju.

 

*

 

En annan partner, ett annat liv, 

en sjukdom som tränger in på allt.

En sjukdom jag fortfarande hatar och är så jävla förbannad på för den förvandlade min partner till någon helt annan. Jag är aldrig arg på henne för det som händer mellan oss.

För även om sjukdomen skadar mig med, skadar den henne mest,

mitt mående kan aldrig jämföras med hennes.

Jag älskar henne ju.

*

 

Sommar, den bästa och värsta i mitt liv.

Jag känner mig trygg i hans armar, han som fyller hela böcker med ord om hur fantastisk jag är.

Jag är trygg; i dom armar som en dag missförstår ett nej.

Han ber om ursäkt, jag förlåter, han förstår, jag försöker glömma:

Han är ju ledsen för det,

han missförstod,

hans ögon är så stora och bruna som hundvalpars.

Han är så ledsen.

Jag älskar honom ju.

 

*

 

Jag menar inte att vi som utsätts har ett ansvar att säga ifrån. Jag vet allt för väl hur svårt det är.

Men det jag menar med att jag "lät dom skada mig", är för dom tankar jag tänkte.

För dom ursäkter jag kom på å deras vägar.