Det här inlägget är till alla runtomkring mig som undrar varför jag beter mig på vissa sätt, 

och kanske framförallt till dom som haft, har, eller kommer att ha, en romantisk relation till mig. 

 

*

 

När du varit i en relation där du blivit manipulerad och psykist misshandlad,

blir alla relationer som kommer därefter komplicerade. Inte för att personerna i fråga är dåliga för en som den tidigare varit, utan just för att det sätter sådana spår på ens själ och sätt att vara - för resten av livet.

 

Jag är alltid orolig för att göra misstag, för att göra någon upprörd eller helt enkelt vara fel.

Det kan vara allt ifrån att jag oroar mig för att min partner kommer tycka min tröja är opassande till att om vi inte pratat på en dag så bara vet jag att hen är arg på mig. 

 

Och här skulle en kanske kunna debatera för att det snarare är jag som är osäker, och tro mig jag är den första att erkänna att jag är det, men just dom här sakerna är på grund av mina tidigare erfarenheter. Jag har varit med om folk som kastat en endaste blick på mig, efter att jag fixat mig i timmar, och därefter uttryckt att jag inte kan se ut så pga olika anledningar (läs: inte tillräckligt fint, för fint, för likt det hen har på sig, för urringat, för sexigt, inte tillräckligt sexigt, för uppmärksamhetsväckande osvosv). Det finns dom som har brusat upp för knappt någonting och därefter hotat med att lämna mig, och därmed satt mig i en sits där jag desperat försökt vinna tillbaka deras kärlek. För när en är tillsammans med någon som isolerar en totalt från omvärlden, som maniskt kräver ens uppmärksamhet och som samtidigt både mobbar en och lyfter upp en, hamnar en i en enorm beroendesituation. Partnern i fråga blir hela ens värld, och om en förlorar hen; har en ingenting kvar.

 

*

 

På grund av allt detta, är jag fortfarande rädd för att göra fel med min nuvarande partner och dom jag träffar.

Jag ber om ursäkt konstant fast jag kanske inte ens behöver det, jag är livrädd för att göra någon besviken. För tänk om dom då hotar med att lämna? För vem fan skulle tycka om mig egentligen?

 

Det här gör även att jag rycker till så fort någon rör mig utan förvarning, jag är fortfarande på helspänn. Jag läser fortfarande av alla situationer jag är i. Är alltid redo för flykt.

*

 

När någon har kritiserat dig så in i det sista, hotat med att lämna för småsaker, eller brusat upp för ingenting för att därefter vara helt otröstlig - skapar det sår. Och jag antar att det enda jag vill med det här inlägget; är att be om förståelse. För jag är långt ifrån den enda som varit med om detta. Vi är många, och vi är jävligt mycket starkare på grund av det- men fortfarande sköra.

Så var försiktig med mitt hjärta, det försöker fortfarande läka.

Och ha tålamod med mig.