Det fanns en tid då många av mina vänner skulle kalla mig den mest "killgalna" människan dom kände.

När jag gick i låg-högstadiet var jag besatt av killar. Eller mer tanken på att ha en pojkvän. Jag var alltid intresserad av någon, pratade alltid med någon (inte för att det särskilt ofta ledde till något mer), och jag var först i min vänkapskrets att skaffa pojkvän. När jag sedan kom ut som bisexuell, och därefter lesbisk, blev en del inte chockade alls (dom som stod mig närmast) men en hel del höjde på ögonbrynen.

"Vad hade hänt med den killgalna tjejen?" 

 

Jag tror att jag alltid varit kär i idéen av kärlek. Och när jag var yngre fanns inte någon representation av någon annan kärlek än den mellan kvinna och man. Därför sågs jag som "killgalen". För att jag så desperat törstade efter kärlek, efter bekräftelse, efter allt jag läst om och sett i filmer. 

 

*

 

Som jag nämnt tidigare gick jag i många år under labeln lesbisk. Det kändes bra och passande då jag inte hade någon särskild attraktion till män och hade dessutom inte varit intresserad av en kille på år. Dock uteslöt jag aldrig möjligheten att jag en dag skulle bli kär i en kille, jag har alltid sagt att en aldrig ska säga aldrig. Däremot trodde jag det skulle vara nästintill omöjligt med tanke på att dom få killar jag gillat tidigare hade behandlat mig som skit, så varför försöka igen på nytt? Men helt plötsligt, när jag var 19, nästan 20, fick jag intresse för en kille.

Och en av mina första tankar var:
Fan, jag är inte lesbisk, vad ska mina vänner säga?

 

*

 

Jag kom ut på nytt för alla runtomkring mig, och om några hade blivit förvånade när jag sa att jag gillade tjejer kan jag säga att nu blev folk rejält chockade över att jag gillade killar.

 

För bisexualitet finns ju tydligen inte.

 

Jag vill inte gnälla för mycket på queercommunityt, jag menar jag är en del av det och jag älskar det så mycket. Det finns få ställen där en kan känna sig så trygg och välkommen, men:

Vänner började snacka skit bakom min rygg för att jag även gillade män,

folk tog inte min sexualitet på allvar (igen) och jag fick höra kommentarer som "du vill bara passa in i normen" "du tycker det är för jobbigt att vara lebb" "Så vadå, var tjejer bara en fas?" "Det går över" "Åh nej nu är du hetero också" "Ew vad äckligt med penisar, hur kan du ens tänka tanken att ligga med en man?" från personer jag sett som mina närmsta vänner under flera år. Och helt ärligt, det sved rätt så rejält. 

 

 

Inte nog med att jag hamnade i en enorm identitetskris och ifrågasatte allt jag trott mig veta om mig själv - nu hade jag ej heller stödet från mina vänner. Vilket ledde till att jag drog mig undan queervärlden rätt mycket. Jag slutade gå till queerklubbar, barer, fester, events, för jag orkade inte möta blickarna och kommentarerna som kom när jag sa att jag är bisexuell/hade pojkvän. Och det är så jäkla skevt, för dom få gånger jag går till queera ställen nu, med personen jag för tillfället träffar, är jag så välkommen. För mitt sällskap är en kvinna.

 

*

 

Och samtidigt som jag är så förbannad så jag kokar över det här, så förstår jag också. Jag vet om mitt enorma privilegium som bisexuell i jämförelse med en homosexuell person. 2016 var det första året i mitt liv som jag kunde kyssa min partner på stan utan att ha ögon i nacken efter idioter, eftersom min partner var en man. Det är en upplevelse jag aldrig förut haft, och som bi har jag möjligheten att uppleva det. Det finns mängder av saker som jag som bisexuell, om jag träffar en man, kan göra medan en homosexuell person inte kan det.

Jag är alltid representerad när jag är med en man i vårt samhälle, ingen höjer på ögonbrynen när vi går på stan, jag behöver inte rätta folk när dom frågar om "jag har pojkvän" etc etc.

 

*

 

Det jag saknar dock, är representation (exempelvis: varför i alla queera filmer antas en tjej vara lesbisk så fort hon faller för en kvinna? Även fast hon kanske haft en pojkvän hon sagt sig älska tidigare?), och att hbtqa-communityt tar sig en ordentlig funderare på hur dom behandlar bisexuella. 

 

Kan vi inte alla bara sitta vid en lägereld, sjunga kumbaya och gnälla över patriarkatet och queerfobi tillsammans? Och äta grillade marshmallows och planera demonstrationer och fester?

Som grupp liksom. En enhet. 

 

Over and out.