*

Dom senaste dagarna har jag haft en hel del flashbacks, både när jag är vaken och när jag sover.

Det kan vara mitt på ljusa dagen och plötsligt är det som att jag är där igen, i samma situation, och återigen kan jag inte göra någonting åt det. Eller så kan det vara mitt i natten i mina drömmar och då är det så verkligt att jag vaknar för att jag fått andnöd, jag glömmer att andas. 

 

Jag vet inte hur jag ska förklara det med ett bättre ord än just flashbacks. För det är precis som i filmer/serier när dom visar något som hänt tidigare, ett avsnitt från flera år sedan som spelas upp framför mig och jag är mitt i det. 

 

*

 

Jag får kanske inte jättemycket ångestattacker längre, och jag är hyfsat stabil, men jag har svårt för att hantera det här. Hur hanterar en att ens förflutna konstant kryper upp ens ryggrad? Jag har gjort allt jag kan för att fly från det. Och jag har försökt hantera det. Hur många terapeuter/psykiatriker/osv har jag inte gått till dom senaste åren?

Är det så fel av mig att jag börjar tänka att jag kanske helt enkelt är så här?

Och att det är okej? Ska jag inte snarare bara lära mig att leva med det?

En stor del av mig tror dessutom att all press på att vara "normal" gör det hela värre.

Jag orkar inte längre med alla "självhjälps"-tips osv osv. Jag vet, yoga är jättebra för vissa men jag kan inte för mitt liv förstå det. Jag vet, meditation är toppen men ärligt för att det ska hjälpa mig måste jag sitta minst en timme och jag har inte tid för det varje dag. Jag vet, träning utlöser endorfiner - men jag får ju ändå inte träna ish mer än två gånger i veckan enligt doctor's orders såatt vad ska jag göra åt det?  

 

Jag är så jäkla fucking trött. Helt utmattad i kropp och knopp. 

Men jag vågar inte somna.