Imorgon är min sista dag här på kliniken.

Herregudinna, 12 veckor har redan gått, kan ni tänka er det? 12 veckor sedan jag skrev mitt första inlägg för er här om vad jag skulle gå igenom. 12 veckor sedan jag var livrädd för att gå igenom dom här dörrarna som idag känns som ett andra hem. 12 veckor är 3 månader, och det kanske inte låter som så värst mycket men hela mitt liv har förändrats på den tiden. Jag har blivit singel, fått en "normalvikt", sålt min soffa (vuxenpoäng haha) men framförallt så har jag fått en större insikt om vem jag är som person, hur jag fungerar, och hur jag ska hantera min ätstörning. 
Jag är absolut inte frisk, men nu har jag redskap för att gå vidare. Nu vet jag vad jag ska göra när tankarna om min kropp och min vikt kommer. Jag är inte längre rädd för pasta, även om exempelvis lasagne fortfarande känns jävligt jobbigt, jag kräks inte efter varje mål, jag hetsäter inte lika ofta, jag behöver inte träna 2 timmar om dagen JAG KLARAR MIG ÄNDÅ. 

 

Jag tror aldrig att jag på riktigt kommer kunna förklara hur det här känns för mig. Hur fantastiskt underbart läskigt det är. Hur det här är en dag jag på riktigt aldrig trodde skulle komma.

Det är sjukt läskigt då det enda jag har vetat om hela mitt vuxna liv är min ätstörning. Min enda mekanism för att hantera min ångest har varit att träna, hetsäta, kräkas eller banta i 10 år. Och idag kan jag plötsligt byta ut dom mot andra saker (för det mesta). Jag vet inte hur det kommer bli när jag slutar här och går över till öppen vård, det kommer med allra största säkerhet finnas förjävliga dagar, men nu vet jag att jag har något att falla tillbaka på. Jag vet att den här platsen finns, jag är inte ensam.

Det fantastiska underbara är att jag inte får ångest så fort jag tänker på mat eller min kropp. Jag kan äta framför folk igen, t.o.m äta UTE på restaurang utan problem. Nu för tiden kan folk röra vid mig utan att jag rycker till. 

Jag får inte kväljningar så fort jag sväljer, jag är inte konstant trött eller svimfärdig.

 

Eller bara det här:

Häromdagen såg jag mig själv i spegeln, i underkläder, inte i syftet att mäta/kontrollera min kropp: 

utan endast för att jag kände mig så förjävla fucking sexig. 

Sådana dagar har jag inte haft på evigheter.

 

*

 

Men vet ni vad det coolaste av allt är? Jag känner hunger. 

På 10 år har jag bara känt sug, men ingen hunger. Nyss när vi skulle äta frukost och den var några minuter försenad, sa jag på riktigt: "Hallå, är det inte frukost nu?" 

Jag ville äta. JAG VILLE ÄTA. FRIVILLIGT. Utan tvång. 

 

Det här inlägget är sjukt osammanhängande och jag kanske skriver ett bättre om det här ämnet någon gång, men det är vad ni får för tillfället. Ett lätt glädjehysteriskt inlägg utan logik.

 

Jag är äntligen redo att börja leva.