Det är rätt många som skriver till mig, framförallt på tumblr och på youtube, och berättar om sitt självskadebeteende, om hur djupt dom skär och hur dom vill ta livet av sig. Det är rätt många som ber om min hjälp och ber mig "rädda" dom (då jag själv haft en hel del problem med detta). Det är även en hel del som skriver och kallar mig för stark för att jag tagit mig ur det, och en hel del som kallar mig svag för att jag någonsin gjorde det. Och jag blir så trött, smickrad och ledsen av allt detta att jag knappt vet vad jag ska ta mig till. Men jag vet samtidigt att många velat höra (läsa) om min väg och mina problem med det hela, så jag tänkte att: "Nej, nu jävlar kör vi Andréa, folk får tycka vad fan dom än vill, du vill skriva om detta, då ska du fan i mig göra det."

Så nu kör vi, kbk osv.

 

Jag var 11 när jag för första gången, aktivt, gjorde illa mig själv med flit. Jag var 11 och jag var mobbad. Jag var 11 och slogs vareviga jävla dag. Jag var 11 och blev kallad för hora för att jag hade haft två pojkvänner. Jag var 11 och blev kallad för "jävla gay", för att jag inte vetat vad jag skulle svara när en tjej frågade om jag var lesbisk. Jag var 11 och kunde inte förstå varför världen hade bestämt sig för att just JAG skulle behöva stå ut med detta. Jag var 11 och var ensammast i hela jävla Sverige. 

Jag var 11 och sprang rakt in i en stenvägg.

 

Jag har alltid haft mycket känslor inom mig, lätt till skratt, gråt och ilska. I dag vet jag att det är delvis pga min add (med spår av adhd), men det fick jag inte reda på förrän för några år sedan. Det är fantastiskt, men fruktansvärt att kunna känna allt på en och samma gång. Ibland blir det lite för mycket, och personligen vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen när det händer. Benen rycker och jag vill springa för livet, är plötsligt livrädd men har ingen aning om för vad. Nu för tiden kan jag kontrollera det, och tack vare min terapeut, min familj, vänner och kärlek kan jag lugna ner mig och stanna kvar. Få kontroll över hjärtats slag och mina andetag, lugn. Men när jag var där, 11 år och möttes av världens kalla yta för första gången, hade jag inget skydd. Och den där stenväggen, må ha varit hård som satan men ruset jag kände efteråt, var en inkörsport till ett självskadebeteende som jag fortfarande till viss del än i dag (9 år senare) kämpar med.

 

Det blev faktiskt bättre under en tid, jag bytte skola och i två år hade jag frid i min själ. Men sedan blev det sommaren till 7an, och jag skulle börja högstadiet, i en skola där även mina gamla plågoandar skulle gå. Något hände den där sommaren, jag staplade på mig tjejtidningar i mängder och läste artiklar som "Så gör du för att attrahera din dröm-man!" och "10 snabba tips för att få din dröm-kropp!" och för att inte glömma klassikern: "Det tycker han är sexigt på en kvinnokropp!". Och vips, började en del av det helvete som jag aldrig kommer kunna glömma helt. 

 

Jag vet att jag har nämnt min ätstörning tidigare, men jag tror inte jag har förklarat riktigt ingående på biten om hur det faktiskt började som dels ett sätt att fånga min dröm-man, få min dröm-kropp och vara sexig för denne HAN (som det ständigt pratades om i dom där tjejtidningarna), men också om hur det var ett självksadebeteende. Jag ville dö. Jag ville ta livet av mig, men jag "vågade inte" göra det på något "snabbt" sätt, så att svälta sig själv, det kändes som ett bra alternativ. Långsamt, plågsamt (för jag "förtjänade" faktiskt att lida, enligt mig själv då) och säkert. Alla visste väl att en kunde dö av svält, det fanns ju faktiskt folk som överlevde när dom hoppade framför tåg eller tog en mängd sömntabletter, mitt sätt var säkert, det var intelligent och utstuderat. Det var helt jävla tragiskt perfekt. Plus att jag skulle bli "vacker", folk skulle äntligen SE mig! Jag skulle bli den där tjejen som alla pratade om i korridorerna, hon som var så smal, så skör, så bräcklig, så V-A-C-K-E-R. Dessutom skulle jag dö lycklig, för när jag äntligen blev sådär smal, skör, bräcklig och vacker, då skulle jag äntligen bli hel, lycklig.

Det blev inte riktigt så.

 

Jag var 13 år när jag för första gången skar mig själv, men då hade jag redan innan dess slagit mig själv så hårt att jag börjat blöda, bränt mig själv med locktänger, och rivit upp min rygg i sömnen. Mitt självhat hade växt sig så stort att inte ens när jag sov kunde jag låta min kropp vara, demonerna måste ut och bort och dom rev och slet i mina lungor, min hals och min rygg, och mina naglar skar upp hål åt dom. Men som sagt, tillsist räckte inte ens naglar och händer, dom blev utbytta till saxar, knivar och pennvässare. Aldrig djupt nog för att dö, nej jag skulle ju dö på ett "elegant" vis (smal, skör, bräcklig, V-A-C-K-E-R), men tillräckligt för att lämna ärr. 

 

Jag var 15 år när jag började umgås med folk som jag visste inte fick mig att må bra, för att jag trodde det var det enda jag förtjänade, folk som behandlade mig som skit. För vem fan skulle behandla mig bra? Jag var äcklig, ful, dum i huvudet, korkad, dålig på precis allt, tråkig, osäker, klängig, jobbig, negativ, aldrig intiativtagande och aldrig tillräcklig. Aldrig aldrig aldrig tillräcklig. Kunde alltid ha gjort mer, ansträngt mig mer. Kunde alltid ha varit bättre, för det fanns alltid någon som var bättre, vackrare, roligare, smartare, än vad jag var. Det var även när jag var 15 som jag för första gången försökte ta livet av mig, om än ett av mina mindre "seriösa" försök, så är det även det som var det jobbigaste att återhämta mig ifrån. Jag var 15 år och jag låg i badkaret med huvudet under vattnet och lät det fylla mina lungor. Jag var 15 år och fick tillsist panik och kämpade för att komma upp till ytan igen. Jag skriver kämpade, just för att det var en kamp, när jag väl kom upp var jag helt utmattad och mitt huvud bultade av förvirring medan jag försökte få in luft igen.

 

Jag var 16, och ett halvt, år när jag väl fick hjälp och började gå till en terapeut, och tro mig, utan det hade jag nog med rätt stor säkerhet inte varit här. Antingen hade jag varit inlåst någonstans eller nedgrävd (eller spridd med vinden som jag faktiskt själv vill) i marken. Jag hade då försökt ta livet av mig 2 gånger till, på olika sätt, och det skulle komma att bli en gång till inom dom närmsta två åren.

 

Vad mådde jag så satans jävla dåligt över då? Mina föräldrar höll ihop tills jag var 18, jag har fina syskon, och efter att jag var 12 har jag inte blivit mobbad på samma sätt, jag har haft (och har än i dag) många fina vänner, jag har älskat och blivit älskad och jag har fått uppnå flera av mina drömmar. Jag kan inte svara mer än att jag alltid har varit förälskad i det destruktiva, alltid älskat filmer och dikter och böcker och musik om sorg, död, hjärtesorg och smärta. Och när en väl ger sig in i en destruktiv tanke, är det så lätt så lätt att ta sig till nästa och till nästa och till nästa. Självklart finns det saker som har hänt som orsakat att jag hatat mig själv så mycket, men mycket har nog grundat sig i en oändlig osäkerhet och känsla av otillräcklighet. Och jag tycker helt ärligt, att det är något som vårt samhälle måste jobba med. Att få ungdomar, i tidig ålder, att förstå att dom är tillräckliga precis som dom är. 

 

Kär i att vara ledsen, det är nog det jag alltid varit. Det är så lätt att gosa in sig i det där mörka. Det är så bekvämt. För att sedan försöka slå sig ur det och resa sig ifrån det, är inte så lätt som en kan tro. Det är inte att "bara käka en jävla hamburgare!" eller "slänga knivarna, alkoholen och dom negativa tankarna i papperskorgen" eller "prata om det bara så blir det bättre, öppna upp dig!". Sanningen är att det är det svåraste en människa kan göra. Att komma tillbaka till att vara en människa igen och inte ett svart hål, är det tuffaste jag behövt göra. Men fan så värt det är.

 

Ingen kan tvinga dig till att bli bättre. Folk kan tvinga dig till att få hjälp, men det fungerar inte om inte du själv är redo och vill ta emot den. Jag personligen fick tillsist ryck och tänkte "Fan Andréa, nu är du för gammal för den här skiten." och tog tag i mig själv, för en kan inte uppnå det en vill när en mår så pass dåligt. Jag vill förbövelen skriva musik och uppträda över hela världen samt hjälpa ungdomar med liknande problem som mina, hur skulle det gå om jag svimmar om vart annat pga svält och vad är det för dubbelmoral att hjälpa ungdomar med problem och sedan utöva samma självskadebeteende själv? 

 

Ingen vinner på att du skadar dig själv, jag blir gråtfärdig bara jag tänker på vad jag låtit min familj och mina vänner utstå över årens lopp. Ingen går vinnande ur situationen, allra minst du. Den som förlorar är inte den som skriker åt mörkret att packa sina väskor och dra, utan den som flyter med det.

 

*

 

Jag skulle inte kalla mig själv för stark, men jag är inte heller svag, och jag vill inte ha den rollen många ger mig när dom ber mig om råd och hjälp. Jag hjälper gärna till om jag kan, och jag lyssnar mer än gärna, men förvänta er inte att jag kan rädda er. För ni måste rädda er själva, ingen annan kan göra grovjobbet åt er. Det finns inga genvägar i kampen mot mörkret. Ni måste våga vara era egna hjältar, för det är trots allt er själva ni kommer behöva stå ut med i resten av ert liv, så även om någon annan skulle kunna rädda er:

 

Vem fan vill ha en bi-roll i sitt eget liv?