Idag tänker jag på hur jag allt för ofta fastnar i tankar om minnen och personer och kärlek jag har haft.

Jag undrar så ofta varför det gått åt helvete varenda jävla gång. Smutsiga tankar om att något är fel på mig. Avundsjuka på mina vänner och min familj som har någon (några). Jag som inte ens är särskilt förtjust i tanken på äktenskap kommer på mig själv med att vara bitter på att mina syskon träffade sina partners i ish min ålder och VAR FAN ÄR MIN DÅ. Jag förstår varför jag fastnar i det, för hur sjukt det än är har jag aldrig varit singel så här länge förut. Plus att vi lever i ett samhälle med ett sådant fokus på att vi ska hitta "the one". Och jag vet att det nog är bra att jag är ensam just nu. Tar hand om mig själv mer, rusar inte in i något, låter saker ta sin tid. 

 

Men jag glömmer något viktigt. Jag glömmer att minnas att även om relationerna i sig har rasat, så har jag varit med om något inte alla är. Jag har blivit älskad. Så fruktansvärt gigantiskt mirakulöst älskad. 

Jag har haft romantiska stunder i film á la Hollywood- klass. Rest till ett annat land för en tredje dejt, sett en solnedgång och soluppgång på ett av stockholms högsta hustak, fått låtar dedikerade till mig, blivit överraskad med spa och hotell, bott med någon och startat en liten minifamilj med katter och blivit överöst med kärlek i stunder när jag inte varit särskilt snäll eller värd kärlek.

 

Och det är viktiga stunder att minnas, viktiga relationer (oavsett hur dom slutade eller hur skitigt det var ibland) som format mig till den jag är idag. Så idag försöker jag le åt sorgen istället.

Le åt hur fantastiskt det är att jag varit med om något så stort att jag kan känna sådan sorg.

Och kanske är det just så vi alla måste försöka göra för att hantera det som är mörkt och jobbigt.

Kanske måste vi se på det med ett leende på läpparna, och försöka minnas ljuset som en gång fanns.