"Varför kan du inte vara monogam för?"

 
För några veckor sedan bröt en person jag dejtat med mig. Det sved, mer än vad jag vill erkänna, men framförallt fick det mig att ifrågasätta en stor del av mitt nuvarande jag: Min polyamorösitet. 
 
Det här var inte den första personen som, bland andra skäl, bröt med mig på grund av att jag inte är monogam. 
På grund av att dom vill ha en monogam relation, och dessutom kanske i grund och botten inte riktigt förstår hur jag som poly helt och fullt fungerar. Precis som jag inte helt och fullt förstår monogami, även om jag levt i monogama relationer större delen av mitt liv.
 
Som dom flesta andra gnäller jag ibland (rätt ofta) över mitt kärleksliv till mina vänner, om hur ont det gör att bli lämnad, och allt för ofta får jag frågan: 
"Men varför kan du inte endast vara med den personen då? Om du nu är kär/tycker om/älskar?" 
 
Och det är här förståelsen för poly försvinner. Jag väljer inte att få känslor för flera personer samtidigt, det är något som bara sker, precis som alltid med kärlek. Jag har ingen kontroll över det. 
Ej heller rangordnar jag personer i mitt liv på det sättet; Så vadå, ska jag dumpa dom andra jag träffar, som jag bryr mig fantastiskt mycket om och aldrig vill såra, för att den här personen inte kan hantera en del av den jag är? 
 
Det går inte ihop för mig. En person som inte är poly (eller visas vara poly) är inte den jag ska vara med. 
Och det, är något jag fortfarande kämpar med mig själv om.
 
*
 
Varför kan jag inte vara monogam? Jag har ju levt monogamt förut? Varför kan jag inte bara försöka? 
 
2017 har börjat med många frågeställningar, bland annat dessa, och det är svårt att inte låta självhatet komma nära inpå när relationer rasar.  Och visst, jag har levt monogamt och det var perfekt för mig då. Dock undrar jag idag över om jag hade hört om polyamorösitet tidigare, samt varit i en stadig plats i min relation, hade jag velat testa redan då? För jag har alltid blivit kär/förälskad/kåt på fler personer än en. Jag har aldrig varit otrogen mot någon, otrohet är något av det vidrigaste jag vet, men jag har absolut känt saker för andra. Även om jag aldrig agerat, känslomässigt eller fysiskt. Så kanske jag helt enkelt är född sådan här? Kanske är jag meningen att vara just så här? 
 
Jag tror så starkt på att kärlek är till för att spridas (och nu snackar vi kärlek guys, inte bara sex, kärlek behöver inte ens involvera sex mhm!) och för min del har jag lätt att känna mig kvävd i annat fall.
Men vem vet, om tio år kanske jag är i en monogam relation.
 
 
Eller så dör jag när jag är 95 med mina tio älskare i mina armar.
 
 
Bisous!<3
//Andréa
 

Kommentera här: