Så länge jag kan minnas har jag sett filmer, hört låtar och läst böcker om unga vackra tjejer som mår extremt dåligt. Unga vackra tjejer med oändliga psykiska problem som någon kille alltid ska rädda och plötsligt handlar hela filmen/låten/boken om denna kille än om tjejen. 

Jag minns Miarissa i The OC, och hur jag på riktigt skrev i min dagbok att jag önskade att jag skulle bli lika

vacker, smal, skör, komplicerad som hon och att mitt liv skulle bli lika dramatiskt som henne. 

För då skulle jag kanske äntligen få uppmärksamhet och träffa någon som skulle älska mig oändligt.

Som skulle stå ut med allt, som skulle rädda mig.

 

Så en dag, i mina äldre tonår, insåg jag att jag hade blivit Marissa. 

Och det var långt ifrån så romantiskt som jag hade trott.

 

*

 

När någon en står väldigt nära romantiserar ens psykiska ohälsa, är det nästintill omöjligt att bli bättre.

Jag har varit med folk som sett mitt mående som sin inspiration i sin konst, musik, poesi osv osv. 

Till en början har jag smickrat mig med att vara deras musa, tills jag insett att det inte alls var jag som stod för kreativiteten - utan det var mina utbrott, min ångest, min mani, som stod i centrum.

Och vem var då jag för personen i fråga, om jag inte längre behövde räddas?

 

*

 

Kan vi sluta upp med det här? När ska folk förstå att psykisk ohälsa är så långt ifrån romantik en kan komma?

När jag skriker rakt i ditt ansikte att jag inte känner igen dig, för mina demoner härjar inuti och allt jag kan se är svart i dina ögon, är det romantiskt? När du behöver jaga mig genom två kvarter för att jag bara måste flyflyfly, är det romantiskt? När du måste bryta upp badrumsdörren för att jag låst den och hotat om att skära upp mina handleder, är det romantiskt? När du hittar mig i en snödriva, avdäckad i mina egna spyor (för att jag ätit en liten pommes på fyllan och bara inte klarade av att behålla det), är det romantiskt? När jag står på broäcket och du försiktigt greppar min hand, med tårar på kinderna, och bönar och ber att jag ska gå ner, är det romantiskt?

 

Allt det här är exempel på riktiga händelser, med olika kärleksrelationer jag har haft under åren. 

 

Psykisk ohälsa är inte romantiskt. Det är inte din musa. Jag är inte din drömtjej som du ska rädda på din vita springare och skriva dikter till. Sluta skriva låtar om den sorgsna tjejen du en gång kände. Sluta göra filmer om sorgsna flickor vars enda hopp är romantik. Sluta skriva böcker om unga trasiga kvinnor som inte klarar sig utan en man. 

 

För egen del var det först när jag slet mig ifrån romantiska relationer och fokuserade på mig som jag kunde orka ta tag i min psykiska hälsa. Och ärligt, så tror jag att det är det bästa för dom flesta. 

Både för den psykiskt sjuka, och, om denne nu har en, dess partner.

 

Du kan inte ta hand om någon annan, om du inte först tar hand om dig själv.