Jag är inte Frisk än - även om mitt efternamn menar något annat.
 
Jag bröt ihop idag. Mitt i trafiken. I en bil. Mitt i stan. Jag skulle lämna moderns bil hos min syster i Hornstull och jag hittade inte och körde fel och det var bilar som tutade på mig och jag var tvungen att stanna vid vägkanten för att gråta/skrika/hyperventilera. Plötsligt kunde jag inte andas samtidigt som jag aldrig andats häftigare förut. 
Mitt hjärta stannade men slets ur min bröstkorg. Jag grät utan att känna tårarna på mina kinder.
Och jag var livrädd för jag förstod inte vad som hände med mig. 
 
Jag fick en panikångestattack. Över att jag körde fel, och att det var en stressig situation och att jag hatar att köra i stan med det största hat min kropp kan uppbringa. Det var ett tag sedan jag fick en panikångestattack, eller ja, det var kanske någon månad sedan (och jag vet att det låter hemskt men för mig är det rekord), och på något magiskt vis har jag lyckats glömma hur det känns. Jag kallar det magiskt, för att jag inte kände igen kännetecknen. Jag har varit så pass okej på en månad att jag inte längre automatiskt känner paniken sticka i fingrarna. 
 
Det är magiskt, men också skrämmande. För idag fick jag en påminnelse om att jag inte är helt 100% okej än. 
Och jag vet inte om jag någonsin kommer bli det. Jag vill tro det. Att jag en dag inte kommer känna den här känslan. Jag tror att jag är okej men sedan händer något sånt här och plötsligt känner jag mig lika sjuk som för ett år sedan. Är det verkligen rätt att jag ska vara klar med min öppen vård snart?
Är jag verkligen redo för att jobba? För att hantera mitt liv?
 
*
 
Min första dag på kliniken i höstas frågade en av behandlarna vad jag hette i efternamn, och jag svarade:
"Frisk, ironiskt nog. Jag är uppenbarligen Sjuk. Annars hade jag inte varit här".
 
Det är konstigt hur något så simpelt som ett efternamn kan påverka en så mycket. "Frisk" trycker och pressar mig till att vara något jag inte är, att bli något jag inte vet hur jag ska bli, att leva upp till något jag inte vet betyder.
 
När jag var 15 år skrev jag på min anteckningsbok i Svenska: Andréa Sjuk. 
Mina klasskamrater skrattade för mitt immunförsvar var hemskt och jag var ju sjuk hela tiden. Inte visste dom att mitt immunförsvar sög för att jag var sjuk i mina tankar. Att mina drömmar om nyckelben gjorde att min kropp inte orkade kämpa mot bakterier. 
 
*
 
Kanske är jag en sådan som får panik av att köra i stan. Kanske är jag en sådan som inte kan andas ordentligt under stress. Kanske är jag en sådan som skriker sin rädsla rakt ut och slår huvudet i bilratten. 
 
Jag försöker hitta sätt att acceptera att jag inte är okej än.
Att det här tar tid.
 
Att Frisk är något som tar tid. 
 
M

❤️❤️❤️

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress