Slutet av vecka 3

 
Den här veckan är första veckan på kliniken som jag har behövt lägga upp mat själv.
Den har alltså inte legat färdigupplagd på en tallrik i matsalen vid min plats när jag kommer
(hör ni vilket dagis det här låter som).
Och det har varit så sjukt jävla läskigt.
 
För visst har jag lagt upp min egen mat tidigare, jag är ändå 23 år gammal, men jag har inte
lagt upp den mängden jag behöver göra nu.
Plus att göra det i den miljön jag nu befinner mig i gör det ännu svårare.
 
Det är både positivt och negativt att vara i en miljö med likasinnande, särskilt när det gäller psykisk ohälsa.
Det positiva är att det finns en förståelse som jag inte tidigare upplevt. Ingen höjer ett ögonbryn åt att jag brister ut i tårar och ångest inför en tallrik spaghetti och vi kan alla skratta åt det faktum att dom ännu inte satt på värmen i huset, trots att vi som ätstörda konstant fryser ändå pga näringsbrist.
Men det negativa är att det är svårt att inte jämföra sig, och att sjukdomen blir så extremt påtaglig.
 
En stor del av ätstörningar går just ut på att jämföra sig, det är lite som en tävling.
Jag har aldrig varit tävlingsinriktad som person, jag bryr mig inte om jag förlorar i spel, men när det gäller mat är jag tamigfan den sämsta förloraren som finns. Jag bara måste vinna.
Måste äta minst, svälta mig längst, vara smalast, peta mest i maten, äta långsammast,
jag måste vara sjukast.
 
Och då att vara i en miljö där alla ha det tankesättet, och vi alla sitter i en matsal tillsammans och umgås dagarna i ända, är det skitsvårt att inte jämföra sig.
 
*
 
Det som är svårast är att se dom yngre patienterna. För jag vet att jag rent fysiskt inte kan jämföra mig med en 10åring. Jag kan inte vara samma storlek som hen för jag är 13 år äldre och dessutom är vi alla byggda olika. Men den sjuka delen av min hjärna drömmer om inget annat än just det.
Att gå tillbaka till den jag var vid den åldern, att se ut som jag gjorde när jag var som sjukast.
 
Dock hittade jag en del gamla bilder häromdagen från den perioden, och även från bara några år sedan, och trots att den sjuka delen av mig jublade över hur liten och smal jag var, så viskade en liten (väldigt tyst) logisk röst att det nog inte var så vackert trots allt.
Att jag inte kan leva mitt liv om jag ser ut så igen.
 
 
14 år
 
 16 
 
 18
 
 21
 
 Bisous!<3
//Andréa
 
 

Kommentarer:

1 T:

Kämpa Andrea! Du är en intelligent, trevlig, cool och unik person som förtjänar allt gott. Det är modigt av dig att dela med dig. För mig blir det lättare att hantera självdestruktiva tankar när jag pratar med andra om hur min hjärna fungerar och varför jag gör som jag gör. Jag hoppas att detta inlägg hjälper dig på samma sätt.

Svar: Tusen tack. Lycka till. <3
Andréa

Kommentera här: