Så länge jag kan minnas har ångest och panikångestattacker varit en stor del av mitt liv. För er som inte vet vad en panikångestattack är så är det som ett anfall med snabbt stigande ångest, som upplevs extremt starkt. En kan även uppleva mängder med fysiska symtom så som:

 

- Svårt att andas

- skakningar

- hjärtklappning

- smärtor i bröstet

- illamående

- rädsla att dö

- rädsla för att bli galen

- overklighetskänslor

 

Det finns även fler symtom än dessa men det är dom jag för det mesta upplever. Framförallt skakningarna, ibland kan jag skaka i dagar, och overklighetskänslor. Och det är just det sistnämnda jag tänkte berätta lite om i det här inlägget.

 

När jag får en panikångestattack har jag ofta en förmåga att nästan sätta mig själv utanför min kropp. Som om jag ser på hela händelseförloppet och inte upplever det själv. Som att personen som sitter där och skriker, skakar och gråter inte alls är jag. Personen ser kanske ut som mig, men jag kan inte greppa det. Jag kan exempelvis sitta i tio minuter och bara stirra på mina händer utan att förstå vad händer är. Jag förstår att jag borde veta vad jag stirrar på är, men det är som om min hjärna slutat koppla. Som om allt jag normalt sett vet är helt borta.

 

Det är extremt obehagligt, och jag kan inte kontrollera det. Det är det värsta när ångesten har utvecklats till panikångestattacker, för det enda jag kan göra då är att rida ut vågen och hoppas att det går över snart.

 

Oftast får jag inte ett anfall med andra människor, då jag är extremt kontrollerande, utan om jag är med folk och känner att en attack är på väg brukar jag ursäkta mig och gå därifrån. Vilket i många situationer lett till besvikna miner och att mina vänner tyckt att jag är tråkig som aldrig kan umgås en längre period. Dom få gånger det faktiskt händer framför en person, är det oftast någon jag är väldigt bekväm med (eller så har jag gått omkring och burit på ångesten så pass länge att det bara inte går att kontrollera längre), och det innebär att det oftast är en person som också bryr sig väldigt mycket om mig. Vilket i sin tur innebär att personen i fråga gärna vill hjälpa till. Och det här kanske inte stämmer för alla med panikångest men för mig är det så här:

 

Vid en attack kan jag för det mesta inte förstå ens vem jag är, än mindre vem du är. Du kan vara min mamma, bästa vän eller partner och jag kommer inte känna igen dig. I vissa fall absolut, men för det mesta nej. Du är som en främling för mig. En främling jag vet att jag borde känna igen, vilket är ännu mer skrämmande för eftersom jag förstår att jag borde känna igen dig men inte gör det - får det mig att tro att jag är galen. Det enda du kan göra i den situationen för att hjälpa mig är att sitta bredvid mig. Kanske hålla om mig när jag lugnat ner mig lite, men annars kan du bara sitta där och prata lugnande med mig. Om vad som helst. Vädret, vad du ska göra imorgon, hur mycket du tycker om mig. Det finns inget annat som hjälper, för jag kommer bara skjuta dig ifrån mig och antagligen skrika åt dig att dra åt helvete.  För även om jag i normala fall är en väldigt omtänksam person som helst inte skriker, så finns ingen logik i dom stunderna.

 

*

 

Sedan har vi då "vanlig" ångest, för som tur är får jag inte panikångestattacker hela tiden. Nu är det t.o.m nere till kanske någon gång i veckan bara, vilket är extremt lite för mig. Men jag lever med ångest varje dag.

Ångest i sig är för mig en molande känsla av oro och rädsla, som ligger kvar i mig. Jag kan fungera trots den, jag kan ha samtal eller jobba eller dansa med ångest. Men jag har svårt att fokusera, och det är svårt att leva det liv jag önskar att jag en dag kan få.

 

 

Varje dag kämpar jag och massvis med andra människor med vår ångest,

och varje dag är mer eller mindre ett helvete.

Men med hjälp av terapi och att folk har börjat bli mer och mer öppna med sin psykiska ohälsa går det långsamt framåt. Vi kan alla leva ett liv utan ångest, en dag, det tror jag starkt på.