Onsdag.

Min buss var försenad (som vanligt, jäkla sl) vilket innebar att jag kom försent till frukosten.

Jag vet inte om ni känner igen känslan att komma in i en matsal full med folk och behöva sätta sig.

Det känns som att alla stirrar på en, även fast jag mycket väl vet att alla är alldeles för upptagna med att stirra på och tvinga i sig maten. Och att sedan vara den som äter upp först: nej helvete vad jobbigt det blev.

 

En sådan liten sak som att jag ibland kan vara snabb på att äta kan trigga igång mina negativa tankar något enormt. Det känns som att jag inte kan vara sjuk bara för att jag inte alltid sitter ochh petar i maten.
Jag jämför mig med dom andra här på kliniken, och ibland nästintill triggar det mig att vilja gå ner i vikt.

För att visa att jag är sjuk även fast jag inte är smalast/sjukast/långsammast.

 

Det känns som att jag måste övertyga mig själv och alla andra att jag faktiskt har rätt till att vara här.

Att jag faktiskt är sjuk.