Idag är det tisdag, tisdag innebär för mig att jag måste vägas. Varje vecka, varje tisdag, får jag reda på min vikt.

Jag har dom senaste 4 åren inte ägt en våg, än mindre vägt mig. Med flit har jag undvikit det för att jag inte vill bli triggad till att gå ner i vikt. Då jag vetat att jag antagligen väger mer än jag gjorde sist jag vägde mig. Av naturliga skäl, jag är äldre nu, tränar mindre, och äter mer. Jag har inte anorexi längre. Min ätstörning ser annorlunda ut.

Ändå är det så ofattbart läskigt att se att jag väger mer än jag någonsin gjort förut.

Och när jag idag, alldeles nyss, såg att jag väger 0,5 kg mindre än förra veckan kunde jag inte låta bli att känna en kort sekunds glädjerus. Det går neråt. Jag går inte upp i vikt fast jag är här. Samtidigt som det fortfarande är en vikt som är långtifrån där min sjuka hjärna vill att jag ska ligga på. Och även fast jag vet att det inte är en vikt som kommer att hålla och även fast jag vet att det är min sjukdom kan jag inte låta bli att le lite.

Jag är så jävla förbannad på mig själv på grund av det där leendet.

 

Jag har hört från flera vänner som också har gått i behandling att dom inte fick se sin vikt, och till en början avundades jag dom. Jag vill inte se, vill inte veta, det är för jobbigt. Varje nerv i min kropp fullkomligt skriker i panik när jag ställer mig på den där jävlafuckingskit vågen. Men jag har fått det förklarat för mig att det är så dom jobbar här. Och sakta men säkert börjar jag förstå varför;

I den verkliga världen,

i världen utanför ätstörningar och behandlingar,

måste en ibland möta sin vikt.

Hos läkaren, om en ska hyra skidor, osv.

 

Jag är här för att förbereda mig på det riktiga livet, på världen utanför klinikens väggar och skyddade sfär.

 

Det är så enormt mycket fokus i vårt samhälle på vikt, vart en än går ser en reklam om olika dieter, fitness tekniker och kalorisnåla maträtter. Överallt pratar folk om hur dom vill förlora några kilon, jag menar hur ofta hör en inte meningen: "Jag jobbar för att gå ner ish 3 kg, då kan jag ha den där klänningen på mig som jag alltid velat ha".

Jag måste lära mig hantera det. Jag måste lära mig att inte påverkas.

Jag måste lära mig att vara nöjd.