Återfall - behandling

Hej mina hjärtan,
 
Det var ett bra tag sedan jag skrev någonting här, tappade sugen ett tag och väldigt mycket har hänt sedan sist.
Jag har tatuerat mig igen, insett att jag är polyamorös, rest till Budapest, skaffat pojkvän (vem trodde någonsin att den dagen skulle komma? Inte jag iaf), rest till Berlin, gjort matchande bästis-tatueringar med Alice, jobbat halvt ihjäl mig och (det här är nog den största förändringen) så har jag precis blivit sjukskriven och börjat en behandling mot ätstörningar.
 
*
 
Som många av er som läser detta, vilket typ bara är min familj vid det här laget (så inaktiv som jag är), så har jag dom senaste 10 åren kämpat väldigt mycket med olika typer av ätstörningar.
Anorexi, bulimi, ortorexi, äs uns, you name it - I've had it.
 
När jag var 16 fick jag hjälp för första gången med det och gick i privat terapi tills jag var 19 och blev friskförklarad. Problemet var bara att, trots att jag åt varje mål om dagen, så var jag inte frisk.
Tankarna var fortfarande kvar, likaså ångesten.
 
Under hösten 2015 var jag inte i direkt den bästa tiden av mitt liv och jag började må väldigt dåligt igen, dock tänkte jag mer att det "bara" var vanlig ångest och ingenting annat. Jag var ju friskförklarad, jag hade inte en ätstörning längre. Och mitt fokus låg så långt ifrån mig under den här perioden att jag inte märkte att jag sakta men säkert började att undvika mat igen. 
 
I januari 2016 vändes mitt liv upp och ner, min relation tog slut, jag bodde helt plötsligt ensam,
jag fick en mindre tjänst på jobbet vilket innebar mindre pengar vilket ledde till ångest.
Jag började festa en hel del, och istället för att lägga mina få förunnade pengar på mat la jag dom på vin.
Jag drack varje dag, ensam eller med folk, hemma eller ute. Jag drack, för att när jag drack behövde jag inte tänka på mina problem, och när jag drack gjorde jag något annat än att äta.
 
Sakta men säkert försvann min lust till mat och mina dagar bestod återigen av att träna, svälta mig, hetsäta och kräkas. Det var som att jag hade gått tillbaka i tiden och det värsta av allt var att jag gillade det.
Jag kände mig liten och smal och vacker igen. För det är så ätstörningar fungerar, i början är det underbart.
Det känns som att du mår bättre, som att du har mer energi och kraft att göra saker. Men det är bara en lögn, en illusion som ger ätstörningen makten över en. En jävligt farlig illusion som får en att stanna kvar.
 
Trots att jag visste om alla dom negativa konsekvenserna, jag är inte direkt nybörjare på det här, gjorde jag det.
Till en början omedvetet, men sakta men säkert började jag förstå vad jag höll på med. Och jag ville inte sluta.
Jag förstod på riktigt hur illa det var när en vän till mig, väldigt försiktigt, sa:
"Andréa, du börjar se rätt smal ut"
Och min sjuka hjärna gjorde det till den största komplimangen någonsin.
Samtidgt som det gjorde mig räddare än någonting annat.
 
Det var den rädslan som tillslut fick mig att börja söka efter hjälp. På eget initiativ den här gången. Ingen förälder eller vän skulle tvinga mig till det, behandling fungerar inte om du inte själv tar steget.
Så jag sökte efter kliniker, något jag aldrig tidigare har gjort, och jag berättade
för min mamma om vad som pågick.
En del av mig kände sig som en liten 14åring igen som sprang till sin mamma, men vet ni vad?
Det var det enda som skulle hjälpa mig den här gången, att få det stödet av någon som sett det här förut och som känner mig så pass väl. Någon som älskar mig oavsett och inte dömer.
 
Och nu, sedan i måndags, spenderar jag varje vardag 8-15:00 på en klinik där jag går i terapi och grupp och äter frukost, tiomål, lunch och mellanmål. Och det är så jävla läskigt. Antagligen är det något av det läskigaste jag någonsin kommer behöva tvingas göra. Men helt ärligt,
ätstörningen är ännu läskigare. Min ätstörning har fått mig att göra saker som jag aldrig trodde jag skulle göra,
jag har förlorat familj och vänner och missat resor och krossat hjärtan på grund av den.
 
Jag är 23 år gammal och som tidigare nämnt har jag haft en ätproblematik sedan jag var 13. Det är 10 år.
Jag minns ingenting av mitt liv innan mat var allt jag kunde tänka på.
Det är som att jag måste lära om mig på nytt, i praktiskt taget allt jag lärt mig sedan jag var tonåring,
för ätstörningar lurar sig in i allt du gör. Även sånt som inte har med mat att göra.
 
Ingen pratar om hur det är att försöka bli frisk när en är vuxen, för ätstörningar ses som en "tonårsfas",
och det är precis det jag vill belysa här.
 
Så välkomna till min blogg, förnyad och allt,
här tänker jag berätta om vad som försigår i mitt huvud och ta er med på min resa genom det här.

 Vecka 1 är snart avklarad, 15 kvar.
 
 
Bisous!<3
//Andréa
 
 

Kommentarer:

1 M:

❤️❤️❤️

2 Yohanna af Skovde:

Meeeen vilken fin septumclicker du har!

Kommentera här: