Vecka 8 på behandlingen.

 

*

Dom vill att jag ska försöka återgå till mitt liv snart, försiktigt visserligen, men ändå. 

Jag vet inte hur jag ska fungera utanför det här ställets väggar, hur lever en ett normalt liv?

Livet jag levde känns som en dröm, så långt ifrån den nuvarande situationen att jag knappt kan tro att det har varit mitt. Var det verkligen jag som jobbade nästan varje dag? Som umgicks med folk? Som stressade halvt ihjäl sig?

 

Hur ska jag klara av en stressig situation igen?

 

*

 

Och jag vet att det är positivt att återgå till ett "normalt" liv. Att jag inte kan stanna här förevigt och det är inte heller något jag vill. Men det har blivit så tryggt här. Känns nästan som att gå i skolan igen. Jag har mitt skåp, mina hemläxor, mina vänner och rutiner. Världen utanför känns inte verklig.

 

Jag måste ut härifrån för att kunna göra det jag vill med mitt liv, jag måste bli bättre,

men motivationen är svag just nu och jag vill allra helst lägga mig ner i ett hörn under en filt.

Gömma mig, skyddad, fly från livet.