Igår såg jag Kent live. För första och sista gången. Eller ja, jag har ju faktiskt sett två låtar med dom tidigare för massor av år sedan på Peace & Love festivalen men det var så mycket kaos då så det räknar jag inte. 

 

Jag trodde inte jag skulle få se dom, har varit halvt förkrossad hela det här året dels för att A) dom ska inte spela något mer och dels B) jag lyckades inte få en biljett. Sedan igår, ringer fadern min och säger att han känner en person som säljer 2 stycken ståplatsbiljetter för 700kr. Och vips åkte jag och Betty iväg på konsert. Och jag grät nog ish hela tiden.

 

*

Nu kommer jag säga allt det där som så många andra redan har sagt men:

Kent betyder otroligt mycket för mig. Det har funnits så många stunder när jag inte orkat med livet, när jag på allvar stått vid livets kant och bara velat ta ett steg till men stoppat mig själv. På grund av deras musik.

När allting har känts fruktansvärt och att jag inte klarar mer, då har jag kunnat sätta på exempelvis 747 eller Mannen i den vita hatten och vips så har jag fått kraften att orka lite till. 

 

Jag antar att det enda jag har att säga egentligen är tack. Tack för dom här åren. Tack för att ni får mig att känna mig som att jag återigen är 16. Tack för all förståelse när jag suttit där med brustet hjärta. Tack för all glädje och kraft ni skänkt mig. 
Tack för att ni finns.

Tack för allt.