mitt namn är Andréa Frisk och jag är 21 år gammal och bor tillsammans med min flickvän och våra två katter. Jag är mitt inne i att utbilda mig till makeup artist och livet mitt är äntligen på väg att börja, så där på riktigt. Och så är jag intergender, närmare bestämt genderqueer eller genderfluid. Det är inte alla mina vänner och bekanta som vet detta om mig, och än mindre vet folk jag aldrig träffat och som läser detta nu, så jag förstår om det här väcker en del frågor och förvirring. But don't worry, jag ska förklara.
Det är även nu jag kommer be er att hålla inne med alla hatiska kommentarer och försöka att inte låta sådant sippra ut i kommentarsfältet. Inte för min skull (tro mig jag är van vid näthat vid det här laget), men för alla mina syskon i detta som så ofta får möta hat. Detta är inte något vi valde. Detta är vilka vi är.
Så det är alltså intergender, en term jag använder mig ibland för att beskriva en del av mig själv. Ett annat begrepp som mer och mer tilltalar mig är genderqueer, eller genderfluid.
- having an overlap of, or indefinite lines between, gender identity and sexual and romantic orientation.[2]
- two or more genders (bigender, trigender, pangender);
- without a gender (nongendered, genderless, agender; neutrois);
- moving between genders or with a fluctuating gender identity (genderfluid);[3]
- third gender or other-gendered; includes those who do not place a name to their gender;[4]
För mig innebär det att jag vissa dagar känner mig som en tjej, andra som en kille och ibland som inget alls. Som ett enda stort vakuum i detta könsbesatta samhälle. Dom dagarna är både underbara och fruktansvärt ångestfyllda. Det är underbart att känna att jag står utanför könsnormerna och veta vem jag är, men det är ångestfyllt eftersom hela ens liv matas en in i att en ska passa in i normen.
Jag är född med en vagina, därmed är jag kvinna. Jag vill inte ha en penis, jag känner mig inte alltid som en man, därmed är jag inte (enligt samhället) kvalificerad för att ses som en man. Jag räknas inte som trans. Och enligt samhället finns inget mer än man, kvinna, och (om ens det) trans.
Vidare får jag även ofta mycket kritik kring detta på grund av det faktum att jag i större delen av mitt liv varit stereotypen av en "girly girl". Alltid älskat rosa. Alltid lekt med barbie. Alltid varit feminin i mitt rörelsesätt. Alltid hängt med tjejerna. Alltid haft nära till känslor. Alltid Alltid ALLTID varit någon att relatera till stereotypiska "tjejiga" saker. För att kunna ens tänka tanken att dessa saker delvis är något som blivit presenterat för mig i hela mitt liv att jag SKA gilla, och delvis inte har ett jävla dugg med vad jag har mellan benen att jag faktiskt gillar, verkar vara helt otänkbart för många.
Som någon född med vagina, har jag blivit uppfostrad på ett visst sätt, som jag absolut inte skyller mina föräldrar för utan snarare samhället. Jag har blivit presenterad för rosa, barbies, mitt rörelsesätt, av familj, vänner, reklam, tv, precis allt. Och därmed har det format mig.
Det var först för några år sedan, när jag för första gången hörde termen "queer" som könsidentitet, som jag insåg att det fanns något mer till mig än vad andra såg. Det var som om en våg av lättnad sköljde över mig, samtidigt som skräcken för att vara ännu mer annorlunda dök upp. Jag var 17 när jag hörde queer, ett år tidigare hade jag kommit ut med att jag var attraherad av tjejer och det hade varit en process i sig.
Queer fick mig att börja tänka efter. Varför hade jag alltid hatat mitt könsorgan så enormt sedan puberteten? Var det för att det var därifrån mensen kom, för att den var ful, för att den helt enkelt var ett jävla monster? Eller var det för att det inte alltid kändes helt rätt. Att den var en konstant påminnelse om att bara för att den satt där, på mig, betydde det att jag var en KVINNA. Och allt vad samhället tyckte det innebar. Att som kvinna var en:
1. svag. 2. ett objekt. 3. så jävla mycket annat skit.
Så länge jag kan minnas har jag önskat att jag var född till en pojke, bara på grund av det enkla faktum att dom attribut som kopplats till "starka" är ofta kopplat till vad som är "manligt".
Jag hatade när folk skrek att någon kastade som en tjej, eller det ever so popular uttrycket "är du man eller är du en mus", men ändå så älskade jag att ha klänning. Jag älskade tanken att jag en dag skulle få bröst (gärna lika stora som min mammas som jag, 7 år gammal, tyckte var det häftigaste som fanns.) men hatade att den där saken där nere mellan benen existerade.
Och när jag växte upp fortsatte det, jag blev visserligen bekväm med min vaginas existens men när jag började få bröst ville jag skära av dom direkt.
En stor del i hur jag vågade utforska den sidan av mig som inte är "tjejen Andréa" var också när jag insåg att jag inte behöver vara snygg, sexig eller rent sagt få bekräftelse från någon. Bara för att jag känner mig som något mer än "tjejen Andréa", något annat, betyder det inte att jag inte är snygg eller sexig, bara det att jag inte behöver få bekräftelse från någon annan än mig själv angående det.
Nu för tiden tar sig det uttryck mindre i hat för min kropp och mer att vissa dagar känner jag mig inte helt och hållet bekväm i den kropp jag föddes i. Och då gör jag mitt bästa för att förändra det med kläder och smink. Jag binder mina bröst och sminkar mig på ett sätt som får mitt ansikte att se mer maskulint ut. Och jag skippar att ha på mig någon av mina långa peruker och har istället mitt naturliga, korta hår.
Det finns mycket mer jag skulle kunna skriva angående detta, och det kommer säkert dyka upp fler inlägg kring det, nu när jag... ja, "kommit ut" är väl det rätta begreppet för det hela, för er. Så där på riktigt.
Jag förstår att det här fortfarande kommer väcka många frågor och förvirring hos flera av er, men jag vädjar till er, innan ni skriver något och kommenterar, ställ dessa frågor till er själva:
"Har jag läst detta med ett öppet sinne? Har jag försökt se detta från en annan synpunkt? Kan det jag skriver låta negativt och möjligen såra någon?"
Ha en trevlig dag finisar.
Stay queer.
MENY
Ithrenniel
4